Tandövala Naturreservat.

Om Naturreservatet Tandövala hade legat 25 mil söder ut, så hade det garanterat blivit en Nationalpark, så unikt är området.

Fredagen den 3 juni 2011, åkte jag på en dagstur till Tandövarden i Dalarna, inte långt från Värmland. Här finns en vacker säter, Sveriges sydligaste fjäll, eller Vard, som små bergstoppar, som ligger över trädgränsen kallas. Här finns även rester av urskogar, med tallar som är 500 år gamla, något sådant finns inte hemma i Värmland. Reservatet är stort, 3498 ha, eller 1/3 kvadratmil, om man så vill, och höjdskillnaden är 300 meter inom reservatet.
Det finns en öppen raststuga vid Norra Vardsätern där man kan söka skydd och övernatta. Större delen av reservatet saknar vandringsleder, men det finns en bra vandringsled (Gräsbricksleden), som går igenom reservatets vackraste delar, och en avstickare upp till den hänförande utsikten uppe på Storvarden. Jag parkerade vid ledens västra del, men vid vägen var det dåligt skyltat, men om man stannar vid ett kalktorn vid bäcken, så är den lättare att hitta.
Mer information Länsstyrelsen

Karta/Map Skogsstyrelsen

Bildspel, hög upplösning.

(Bildspel, hög upplösning, vårvintern 2016)

GPS-karta, går bland annat att använda i mobiltelefon, och Google Earth.

Själv använder jag androidappen Custom Maps, med mobiltelefon kan ni öppna länken i google Chrome, spara filen och öppna den i en valfri GPS-app (till exempel Custom Maps) då har ni sedan en GPS-karta i mobilen.

Södra Vardsätern är en säter som är välskött, med öppna restaurerade marker. Man kan bara hoppas att det får fortsätta att vara så, för det är viktigt att bevara de sista fäbodarna, så viktigt att de som sköter om dem borde få statlig lön.

Norra Vardsätern
Sätern är en öppen raststuga, där vandrare kan söka skydd och övernatta. Där finns ved som man kan elda i spisen och vatten att skölja disken, och fem stycken obäddade sängar.

Tandövala, stormen hade svept bort alla gula löv.

Jag tog en långtur i det vackra vädret, 8 timmar i skogen och 5 i bilen. Det brukar vara som vackrast uppe i de höga bergen just den här tiden, men vädret har varit regnigt och blåsigt, så det fanns inte många löv kvar, utom på ett par skyddade platser.
Den här gången gick jag längre norr ut i reservatet, och fick bland annat se dalripor, som jag inte han få på bild. Tandövala, är ett enormt reservat på hela 3498 ha, ett vildmarksområde utan kalhyggen, som har en liten urskogskärna, endast dimensionshuggningar har förekommit här, så det känns som äkta vildmark, även om den större delen inte är urskog utan ”endast” naturskog. Området är lättvandrat, jag gick ca 1,5 mil under dagen, med en höjdskillnad på 300 meter, en riktig dagstur. Nu börjar senhösten, och det blir bara någon dagstur till på närmare håll i söder, där löven fortfarande är kvar, och sedan väntar ett tråkigt halvår med helgpromenader, ben sträckare, hemma på Mötterudshöjden.

Lördag 17 september 2011.

En dagstur till vintern i Tandövala Naturreservat.
Om Tandövala hade legat endast 15-25 mil söder ut så är jag övertygad om att det unika drygt 3500 ha stora reservatet hade varit en nationalpark, det finns inget motsvarande söder ut i Sverige, inte heller i Värmland finns det något lika stort och gammalt skogsområde kvar. Tandövala är mer imponerande än nationalparkerna Tresticklan och Tiveden (och troligen även Hamra, Tyresta och Norra Kvill), men i jämförelse med nationalparkerna Töfsingdalen, Fulufjället och Gutulia så ligger naturreservatet Tandövala lite lägre på min rankinglista.

Det var därför som jag idag bestämde mig att åka 18 mil enkel väg för att besöka reservatets skogar under den enda tiden som det är möjligt att vandra där ”vintertid”, för under den riktiga vintern när det ligger meterdjup lössnö så är det svårt att ta sig fram och dagarna är kortare, men nu i början på april så är snön packad och frusen på mornarna vid minusgrader och är utmärkt att gå på med snöskor eller skidor, jag valde snöskor med skidstavar. Den här gången valde jag att vandra upp från öster på Gräsbricksleden som var uppkörd med skoter. Det var lite mulet till en början, men solen bröt igenom och visade sig under den mesta tiden denna dag.
Innan jag beskriver min vandring så måste jag först nämna att jag fick se ett tjäderspel bredvid vägen strax intill reservatet, med fick tyvärr ingen bild av tjädertuppen.
Det var enkelt att gå på snön på morgonen, även om det var lite slitsamt att vandra de 200 höjdmetrarna till högsta toppen som ligger på trädgränsen vid 775 möh. På vägen upp så fick jag se en hel del äldre tallöverståndare som blivit sparade vid blädningen på 1800-talet, Tandövala är mer en naturskog än en urskog, men saknar helt moderna ingrepp och vägar mm. När jag skulle fota en fin trädgrupp så hörde jag en hund en bit bort och fick se två yngre skidåkare glida lätt på skaren, de stannade och han snackade lite men hon var mer tystlåten.
På väg upp till den högsta toppen så blev det brantare och snön var mer uppluckrad av solen, så jag gled ibland två steg bakåt för varje steg jag tog, men på något sätt så stod jag snart på toppen och betraktade den milsvida utsikten, nu var jag lite hungrig, så jag tog mig en smörgås och varm oboy.
Jag gick norr ut från toppen, för att så småningom kunna ta mig fram till den fina urskogsresten vid Lillvarden, och på vägen ner så gick jag genom en trolsk granurskog, en fjällnära skog, med mycket gamla granar som ser gråhåriga ut med sina lavbevuxna grenar. Det var här som jag fick se den lilla tjärnen där isen börjat tina och som ligger på en magisk vattendelare, för det är här som vattnet skiljs åt, det vatten som rinner ner på den västra sidan hamnar i Atlanten och det vatten som hamnar på den östra sidan rinner ut i Östersjön.
Jag gick över den bäcken som rinner ut i Atlanten och gick upp mot den lilla urskogsresten där ”skogens moder” växer och frodas, en tall med omkring 500 år på nacken, vackert formad med sin platta krona och kraftiga trädstam, här vilade jag en stund och fick en glimt av hur skogen en gång sett ut i dessa trakter för ett par hundra år sedan, medveten om att hela reservatet kommer att få ett liknande utseende om lika lång tid, tiden läker alla sår, men när det gäller skog så tar det mycket lång tid, vid kalhuggning av urskog så kan det ta mellan 500-1000 år och vid blädning 200-400 år.
Nu begav jag mig hemåt, jag sneddade upp på de nästan trädlösa varderna och fick se spår efter vad som troligen varit två vargar som gått här för någon vecka sedan, det finns mycket vilda djur här uppe i den väglösa vildmaken som är helt tyst och ostörd.
Det var lite tyngre på vägen hemåt, snön blev lösare så att snöskorna ibland sjönk igenom, och dessutom blev molnen allt mer dominerande, några ljusglimtar blev det dock och som tur var när jag passerade vattenfallet med bilen.

söndag den 10 april 2016.

Bildspel, hög upplösning, vårvintern 2016.

Urskogsrest.

En tur till Tandövala
I dag så gjorde jag mitt fjärde besök i Tandövala som är ett helt unikt naturskogsområde med varder och sätrar som torde ha blivit en Nationalpark om det hade legat 20 mil söder ut. Tandövala och Nysundberget är ett 3511+342= 3853 ha stort naturreservat skyddat från allt skogsbruk och sakar helt skogsbilvägar vilket är unikt.
Berget har aldrig kalhuggits, även om man har bedrivit skogsbruk med häst på 1800 talet.
När jag kom fram så möttes jag av ett stort hygge på 26 ha som hänger ihop med en rad av hyggen ca 3,6 km långt område, där ett hygge är 30 ha och 1,4 km långt och det största 64 ha, en krigszon med en markberred yta, det här området var vuxen skog förra gången jag var här.
Väl uppe i reservatet så möttes jag av naturskogens träd, en helt annan levande natur, kontrasten var slående, jag började njuta av min vandring bland granar och åldriga tallöverståndare, fågelkvittret ökade och vid forsande bäckar glittrade vattnet i gläntorna, jag antar att det är det här som stressade storstadsmänniskor kallar skogsbad.
Jag gick upp till Vardsätern där de ålderdomliga byggnaderna flyttade mig tillbaka till en tid då skogarna sköttes av hästar i ett väglöst land och där de mest avlägsna delarna fick förbli urskog, här fyllde jag på min plunta i säterns källa.
Uppe på Tandövarden såg jag Trysilfjällen och Sälenfjällen i norr ännu täckta med snölegor och i övriga riktningar naturskogslandskapet i det stora reservatet, en enorm frihetskänsla där horisonten avslöjade att vi lever på en klotformad planet i ett tomt universum, en planet att vårda med omsorg.
Jag vandrade vidare bland tallar som var i 300–500 års åldern, upp över berg och ner i dalsänkor med granskogar som närmade sig urskogstilståndet, där lukten av doftskinn fyllde luften, finns det en mer angenäm doft av urskog?
Mångfalden var stor och naturupplevelsen mycket givande tills jag åter kom ner i hyggeslandskapet, med sin sargade natur, man kan se horisonten där nästan endast bergstopparna har skyddad skog som man kan se som mörka fläckar i ungskogarna.
Man kan undra om den typen av kalhyggesbruk kan vara bra för klimatet eller den biologiska mångfalden, men likt de flesta jag känner så blir man lätt avtrubbad när man rör sig i hyggeslandskapet som har blivit det normala landskapet och där urskogen har blivit exotisk i stället för normal.
Det blev en vanding på 1,4 mil med en höjdskillnad på 341 m i starkt kuperad terräng.

Söndag den 4 juni 2023