Förödande kalhygge på Glaskogen!
Jag tog mig en tur på Glaskogen, upp till Rödvattensberget, Glaskogens ”heliga berg”.
Söder om den skyddade skogen på Rödvattensberget hade man avverkat en skog som var en buffertzoon mot värdekärnan, en skog som var på väg att utvecklas till naturskog. Jag vet att den hotklassade stjärntaggingen växte där, det är på gränsen till miljöbrott.
Det är förbannat att inte ens de viktigaste områdena i Glaskogens ”Naturreservat får vara i fred.

Söndagen den 12 februari.

Så här borde det se ut på Glaskogen över allt!

Det är bara 127 ha av skogen som är skyddad på Glaskogens naturreservat, som har en yta på hela 29 000 ha. Det är med andra ord bara ca 0,4 % av skogen som är skyddad i ”naturreservatet”. Det är helknasigt att det över huvud taget kan kallas för ett naturreservat, för det borde egentligen kallas för Glaskogens friluftslivsreservat i stället. Jag tycker att åtminstone 10 % av reservatet borde skyddas, och det skulle innebära 2900 ha, mot de 127 ha som är skyddat i dag. Jag har sagt det förr att anslagen för blidandet av naturreservat borde öka, för 120 miljoner kronor/år, räcker inte för ett så stort land som Sverige. Hur kan vi begära att fattiga länder skall skydda sin regnskog, när vi är urusla på att skydda vår egen skog. Snart finns det bara plantager kvar på Glaskogen.

En vandring på Rödvattensberget, Glaskogens pärla.

I natt, på morgonsidan föll det vita flingor mot marken, och förvandlade det gråa landskapet, till ett landskap, pudrat av den vita snön. Molnen skingrade sig på förmiddagen, så det blev läge för mig att ge mig av på en lite längre tur, för Mötterudshöjden mitt närområde tröttnar man på till slut, det blir lite slentrianmässiga promenader.
Jag bestämde mig för Rödvattensberget, som är det finaste skogsområdet på Glaskogen, ett område populärt bland vandrare. På vägen upp gjorde jag en liten avstickare till ett stup, en brant med klippor stora som hus. Nedandför branten finns en exotisk miljö, en hemvist för diverse mystiska varelser, som funnit sitt hem bland klippskrevorna, där solen nu belyste de ljusröda klipporna, som var klädda med istappar. Ljuset spred sig i den gamla, trolska skogen som har ådriga träd, levande och kullfallna döda, grenarna är översållade med hänglavar som får träden att framstå ännu äldre.
Sedan vandrade jag upp till Svarthagstjärn, där grova 250 åriga tallöverståndare, står i en pelarsal runt tjärnen. Här finns ett läger där vandrare kan sova över i vindskydd, och här finns även bekvämligheter som utedass och ved. Här har mången vandrare övernattat och hört vargarna yla från inte allt för fjärran avlägsna höjder, det var här den iskalla vinden tog ett krafttag där jag stod lutad mot en grov fura, och gjorde mig medveten om naturens hårdhet, det är ett måste att ha ett överlevnadskit med sig i ryggsäcken, när nätterna är 15 grader på minussidan.
Jag lämnade den grova furuskogen och vandrade in i en ännu grövre granskog, som står i en sänka mellan två kullar, den här skogen är en John Bauerskog, trolsk med sina jättar.
Lite högre upp på Rödvattensberget är det en magnifik utsikt över skogslandskapet norr ut, där sjön Stora Gla ligger, och just här är det en riktigt hög brant, med stup, där förvridna uråldriga tallar står och griper tag i klipporna, skogen är gammal och orörd, och man önskar att fler platser på Glaskogen hade sådan natur som här.

söndag den 12 januari 2014.

Glaskogen ett skövlat paradis.
Jag hade gärna åkt norr ut, men har jobbat hårt ett tag så jag tog en liten tur till Glaskogen.
Först åkte jag förbi Lenungen för att besöka ett område vid Ösjön där Naturvårdsverket har inhandlat ett område som jag misstänker skall bli Naturreservat? men vägen var bommad och eftersom jag inte hade cykeln med i bilen så åkte jag till Rämåna söder om Stora Gla. På vägen dit så åkte jag igenom ett skövlat skogslandskap, det finns inte mycket gammal skog kvar i Glaskogens ”Naturreservat”, det mesta av markerna har någon gång kalhuggits de senaste 50 åren, det är många stora nya kalhyggen och mängder med ungskog från 60-talet och framåt, så många turister måste bli besvikna utom de som endast sett asfalt och betong, men det är ett fint reservat för kanotturister, men jag rekommenderar de som vill se riktig skog att åka till Norra Dalarna eller Härjedalen.
Uppe i sluttningarna öster om Rämåna så finns det ett större område med orörd skog som har ett lågt skydd i form av att Bergvik Skog Väst har angett dem som nyckelbiotoper. Här finns det en skog där det inte finns några vandringsleder, naturen är varierad och kuperad och skogen hyser en hel del grova gamla tallar med tillplattade trädkronor, liksom grov granskog. Skogen är gammal med träd som överstiger 200 år, och om ytterligare hundra år så får skogen en urskogsprägel. Man önskar att det var såhär Glaskogen såg ut, eller att åtminstone delar av Glaskogen hade blivit skyddade redan när "reservatet" bildades 1970, faktum är att många naturreservat som befinner sig strax utanför Glaskogen har högre naturvärden. I stort sett så är Glaskogen förstört med några få undantag, som det området jag besökte idag.
lördag den 3 oktober 2015.

Ladda ner min vandring (9,4 Km) fungerar i Google Earth: GPS, KMZ fil.

Glaskogen.

De rödmarkerade områdena är Rödvattnet och Majendal som är skyddade och det stora området med nyckelbiotoper däremellan är det område som jag besökte idag.

Satellitbilden visar hur hårt man har avverkat skogarna väster om Rämåna.

Vandring bland varg och lo i Älgå-finnskog, Glaskogens norra del.

I dag var vädret vackert, så jag tänkte att det skulle sitta fint att åka till Glaskogen i ett område där jag vet att det finns både varg och lodjur, för att få se äkta spår, dessutom så finns det några fina nyckelbiotoper och lite mark som Naturvårdsverket äger.
Jag parkerade vid Nedre Greåna och gick vandringsleden mot Älgsjön en bit och jag hann inte gå särskilt långt innan jag fick se de första vargspåren, jag gick förbi Övre Greåna och sneddade ned emot Gränsjön där jag följde strandkanten tills jag kom fram till Naturvårdsverkets marker. Man hade avverkat en del skog ner emot sjön, gamla inägor till ett torp där endast ruinerna stod kvar från en svunnen epok.
Lite längre upp i sluttningen så finns det en riktigt trolsk skog med stora klippblock och gamla aspar i en barrblandskog, träd ligger ibland kullfallna så att det blir svårt att ta sig fram, men det är en spännande miljö. Det är en fin naturskog tills man kommer fram till Stora Mickelstjärn, där bävern har byggt en hydda, jag kan tänka mig stämningen här en sommarkväll, lite tråkigt var det dock att gå på kalhygget söder om tjärnen, en fin gammelskog har huggits ned i ”Naturreservatet”, Glaskogen kallas i folkmun för Glahygget, snart finns det inga äldre skogar kvar, endast nyckelbiotoperna återstår av den en gång så stora skogen.
Jag gick emot Basthögdtjärnet där jag fick se en katedral av istappar, ett sagolandskap mitt ute i ödemarken, isen gnistrade i solen och spred ljuset bland de gamla granarna på ett sagolikt mystiskt sätt, det var närmast som en scen från alvernas boningar i Sagan om ringen. Uppe i skogen ovanför vattenfallet av is så fick jag se spår av vad som kan vara en liten varg, spåren som endast var ca 8 cm följde stigen. Uppe på höjderna så fanns det inga människospår någon stans, så det borde inte vara en hund. Jag följde vandringsleden emot Stora Abborrtjärnet och ungefär halvvägs dit så fick jag se spår av lodjuret, mitt favoritrovdjur, ett sagolikt kattdjur som jag endast har sett en enda gång i vilt tillstånd. Lodjuret följde stigen och när jag så småningom kom ned till en dalsänka så korsades spåren av spår från en gigantisk varg, spåren var nästan 12 cm långa med klor, att möta en sådan alfahanne mitt i den mörka nyckelbiotopen i skymningen kan troligen få nackhåren att resa sig på de flesta. (För några år sedan lär det ha funnits en alfahanne på glaskogen som vägde 56 kg och var 90 cm i mankhöjd.)
Nere vid Abborrtjärnet så åt jag en ostsmörgås och drack varm Oboy i solskenet och lyssnade på hackspettarnas trummande i torrakorna. Någon varg raskade tyvärr inte över isen, det hade varit fint med ett foto på vild varg, men det är oerhört svårt att få sådana om man inte spanar på ett älgkadaver i en vecka. Några kadaver såg jag inte, men däremot spår av levande älgar, det verkar finnas några kvar på skogen trots allt.
Nu gick jag rakt söder ut i en dalsänka med nyckelbiotoper som Bergvik Skog äger, man får hoppas att de får stå kvar, för jag har planerat min promenad så att den skall följa de få sista skogarna som finns kvar. Jag följde sedan skogsbilvägen till Likvålsåsen där allmogen från finnskogen rastade på väg till kyrkan, här ställde man ned kistorna vid vilstenen på väg till den sista vilan i Älgå, det skulle vara intressant att veta hur många av mina förfäder som har vandrat denna väg, eftersom min Mormors släkt har levt här uppe på Finnskogen(även Karlanda och Järnskog socken) åtminstone sedan tidigt 1700-tal då man bröt ny  mark ute i vildmarken. Begreppet söndagspromenad hade kanske en helt annan innebörd när man fick gå mellan 2-3 mil tur och retur till kyrkorna på söndagarna, genom stora skogar och över höjder, ibland igenom meterdjup snö i mörker, med endast barkbröd utan smör i magen. Detta var bara en liten avstickare för att se minnesmärket och nu fortsatte jag väster ut mot dalsänkan som leder emot Norra Älgtjärnet. Nere i dalgången så fick jag se spår av älgko med kalv, jag kände till och med lukten, så de var troligen i närheten, och där det finns älg så finns det varg, för det fanns både gamla och nya vargspår här nere i den trolska dalen där granarna var resliga och ljuset dunkelt.
Nere vid Norra Älgtjärnet tog jag mig en matpaus och satt och njöt i solen, sedan följde jag skogsbilvägen ner till Myrhöjden och sedan emot min parkerade bil.
Det blev en promenad på 1,2 mil, en lagom runda mest bland nyckelbiotoper, kan rekommenderas.

Min vandring GPS, (verkar vara en lite förskjuting i Google Earth )

lördag den 27 februari 2016.

Skriv ut vargspåret på A4 100%

Normal skog i Glaskogens ”naturreservat”
Så här ser det mesta av skogen ut på Glaskogen, kalhyggen, planteringar och ungskog.

Glaskogen Älgå finnskog

Se hur lite gammal skog det finns kvar på Glaskogen, norra delen.

Karta från verktyget "Skyddad natur"

Blå = bergvik Skog, Grönt = Naturvårdsverket

En vandring i mina förfäders spår på Glaskogen.

I dag åkte jag till Djuvsheden där min släkt på min mormors farfars sida bodde åtminstone från tidigt 1700-tal till början av 1900-talet.
Jag vandrade även upp till Ösjön i sydväst, strax utanför Glaskogen Där Naturvårdsverket har köpt ett stort skifte, troligen ett blivande reservat. Vandringen blev på 1,63 mil, eller 16,3 Km.

När jag kom fram Till Djuvsheden (Juvshea på Värmlandska) så åkte jag upp till Övre Djuvsheden där min mormors farfar brukade sitta på verandan när han rökandes en pipa spanade ut över sjön Övre Gla, som min mormor berättade när hon levde. Det måste ha varit ett slit att först röja all mark för hand och slå ängar och åkrar och bära allt hö på den tiden då traktorer inte fanns, sluttningen är hela 100 meter i höjdled och en nedre gård där huset fortfarande står förfallet och den övre gården som övergavs tidigt, det går inte att använda traktor på de markerna.
Jag gick vidare mot bergsbranten som utgjorde en naturlig gräns till inägorna, här finns stenblock stora som hus, en exotisk och fantasieggande miljö som lätt sätter fantasin på spel i skymningen, ovanför branten så följde jag den fina vandringsleden, som är en del av Glaskogens stora nätverk av vandringsleder. Jag vandrade upp på höjden söder ut tills jag kom fram till Bergtjärnen, där det finns en mycket fin nyckelbiotop med grov tall och häftig naturskog i sluttningen, jag gick ner till tjärnen och följde stranden söder ut när jag fick se en mystisk dimma längre bort, men dimman visade sig vara röken från ett vindskydd där två fiskare lagade frukost, troligen så var de far och son, fast skägg kan lätt bli 20 år extra, så jag frågade inte utan gick vidare efter en snabb ordväxling.
Lite längre bort i den södra viken så finns det några riktigt gamla tallar troligen runt 300 år i en bergig miljö med branta stup ner emot bergtjärnen.
Nyckelbiotoperna radade upp sig längs leden, naturen var ganska opåverkad av modernt skogsbruk, även om det fanns 40 årig ungskog, hoppas att markägaren är återhållsam längs leden, för det är ett av de finare avsnitten på Glaskogen. Jag tog kompassriktningen emot en skogsbilväg som leder till Ösjön, där Naturvårdsverket äger ett större tämligen opåverkat skogsområde. Innan jag kom till skogsbilvägen så var det en mycket fin skog som borde skyddas, eller huggas utan kalhyggesmetoden, längs sträckningen Kvarntjärnen och Vackerängstjärnen. Även utanför Glaskogen längs skogsbilvägens första del så var skogen opåverkad av kalhygge, den såg ut som bondskogar gjorde förr i tiden innan man kalhögg, vacker vandring.
Vid Hemtjärnen så sneddade jag ner emot Naturvårdsverkets nyckelbiotoper, men höll på att hamna i en djup ravin, så jag fick ta en lång omväg ner till Ösjön där jag möttes av en fin naturskog med fina grova tallöverståndare, jag gick till Holmetjärnen där jag åt mina ostsmörgåsar och njöt av naturens vilda uttryck, här har det varit vildmarksartat under lång tid, även om det finns en gammal säter någon km bort, enligt 1800 talskartorna så var detta ren ödemark, kanske har mina förfäder fiskat och jagat i den här naturen. Jag hindrades av en blöt myr fån att ta mig mer väster ut längs naturvårdsverkets marker och ville inte ta ännu en omväg, så jag valde att vandra hemmåt, kanske får jag ta en cykeltur hit någon gång, då vägen är bommad. När jag gick tillbaka längs skogsbilvägen så fick jag se en och annan gammal vargspilning och några tassavtryck, det är tassemarker det här.

lördag den 16 september 2017.

Min vandring GPS

GPS-karta, går bland annat att använda i mobiltelefon, och Google Earth.

Själv använder jag androidappen Custom Maps, med mobiltelefon kan ni öppna länken i google Chrome, spara filen och öppna den i en valfri GPS-app (till exempel Custom Maps) då har ni sedan en GPS-karta i mobilen.

En tur till Glaskogens urskogspärla.

Vädret var vackert och jag brukar ta ett par lediga dagar varje år för att fota höstfärger innan jägarna tar över markerna, någon fjällskogssemester blev det tyvärr inte i år, otur med vädret och för stressigt på firman.

Nu åkte jag till Glaskogen och det område som är det mest urskogslika man kan se i Arvika kommun, Rödvattensberget.
Berget är delvis skyddat genom Natura 2000 och är paradoxalt ett av de få områdena i Glaskogens ”Naturreservat” som är skyddat från avverkningar. Men det finns ca 80–100 ha av nyckelbiotoper och skogar med naturvärden i anslutning till Natura 2000 området som också borde få ett permanent skydd, då dessa är mycket fina och gör hela naturskogsområdet till en stor samling med naturskog med urskogsprägel, även om det naturligt vis inte är äkta urskog, då de äldsta träden är i 250 årsåldern, de femhundraåriga saknas, men man kan se rester, stubbar efter de gamla jättarna som var 80 – 90 cm i diameter, de försvann på 1800 talet.
Jag följde skogsbilvägen väster ut strax söder om Kolsjön där jag stannade bilen vid vändplanen och vandrade väster ut uppför sluttningen i en nyckelbiotop upp till Rahästen. Här finns branter i en mäktig granskog nedanför berget där man känner sig liten bland några stora stenar som ligger inbäddade i smaragdgrön mossa, lite längre upp så övergår skogen i tallskog som ibland är riktigt gammal, de är krokiga med tillplattade kronor, betade av tjädrar i årtionden, det finns tjäder här man ser dem ibland, när det smattrar av vingslag bland trädtopparna, tjädern har annars blivit allt mer ovanlig i Arvikatrakten.
Vid Rahästen gick jag norr ut till Flotjärn över några sanka mossar där några bestånd av äldre tall ramade in kanterna, det kändes vilt att vandra här, men när jag senare gick Väster ut emot Rödvattensberget så gick jag igenom ett långsmalt band av ungskog som bröt av den vilda orörda naturen, men jag hoppas ändå att detta skulle kunna skyddas för att kunna göra hela berget till en större skyddad enhet i framtiden, ett önsketänkande?

Nu var jag framme vid Rödvattensberget, Glaskogens ”heliga” urskogspärla, med 200-250 åriga förvridna tallar uppe på berget och i västbranten ner emot Rödvattnet, här stannade jag och åt mina ostsmörgåsar omgiven av en natur som är vild och ursprunglig till karaktären, tallarna har pansarbark med förvridna kronor och träden står ofta lutade bland stora klippor i branten, där det är en helt sagolik utsikt, här kan man sitta och känna ro i timmar, borta ifrån civilisationens alla stressmoment och impulser.
Jag satt ett tag och gick vidare söder ut och valde att gå ner i sluttningen fram till Örvattnet, här finns den grövsta granskogen i området, med blåsippor på marken och med ett litet inslag av ädellövträd, en frodig del av Rödvattensberget som annars är ganska magert och kargt. Jag ångade mig uppför sluttningen igen och gick upp till den grövsta tallskogen på berget uppe vid Svarthagstjärnen där många vandrare vilat vid vindskyddet genom åren, här kan man även se de största 1800 tals stubbarna från den forna storskogen, klädda och dolda av mossa, men friska i kärnan.
Jag tog några bilder, vilade vid tjärnen och åt en kexchoklad i stillhet, innan jag vandrade nordväst ut emot bilen igenom naturskogarna på berget. Det blev en fin promenad, men tyvärr så glömde jag att stänga av inspelningen av GPS signalerna, bilkörningen blev med.

torsdag den 5 oktober 2017.

GPS-karta, går bland annat att använda i mobiltelefon, och Google Earth.

Själv använder jag androidappen Custom Maps, med mobiltelefon kan ni öppna länken i google Chrome, spara filen och öppna den i en valfri GPS-app (till exempel Custom Maps) då har ni sedan en GPS-karta i mobilen.