Gyllbergen

Leksand tur och retur.
Förra veckan tog jag ledigt två dagar för koncentration och vila och på fredag under resan till Leksand så vandrade jag i naturreservaten Skattlösbergs by och Gyllbergen innan jag övernattade på Moskogen hotell under helgen (lugnare än vandrarhem) då jag gick starten på Mästarutbildningen (träbildhuggeri), om allt går som jag hoppas så blir det ett mästarbrev till så småningom, det verkade i alla fall vara en lagom nivå på den fortsatta utbildningen.
Naturen i Dalarna är riktigt fin, Skattlösbergs by har ett vackert välbevarat kulturlandskap i höjdläge och Gyllbergen är södra dalarnas största väglösa vildmarksområde, med några riktiga pärlor i reservatet.

Nu bar det av till Gyllbergen, och jag valde att ta den södra vägen där jag passerade Grangärdes Hästberg som var en mycket vacker by belägen vid en tjärn, byarna och fäbodarna ligger vackert i de här trakterna, vidare åkte jag norr ut vid Laxsjön där man jagade älg och på slingriga och lite dåliga skogsbilvägar tog jag mig fram till reservatet där vandringslederna började.
Den gamla skogen började nästan med en gång och jag följde leden med små avstickningar under hela promenaden, först igenom naturskogar, stundom blockrika upp till Bergsslagsstugan, en öppen vandringsstuga med bord och bäddar för vandrare längs leden, som även används som skidleder under vintern, ett populärt område då reservatet ligger på 400–500 meter över havet.
Stugan var nyrenoverad i toppskick, men själv så hade jag ingen anledning att stanna, så jag gick vidare norr ut längs myrmarker och hällar med gamla furor med platta kronor, den här delen kommer att bli urskogslik ganska snart, även om reservatet som helhet har varit påverkat av äldre skogsbruk under mycket lång tid, omfattande kolning och dimensionshuggningar under 1800-talet.
Snart närmade jag mig huvudattraktionen Dragbergsgatan, som är en 400 meter lång, 10 meter djup och bred ravin, kantad av urskogslika furor, med gamla granar i botten av ravinen, bland stora klippblock, trolskare och mer spännande natur får man leta efter, kanske årets höjdpunkt. Nere i ravinen trängde den låga höstsolen knappt ner på de våta klippväggarna där vattnet droppade över klipputsprång och där vattnet i underjorden porlade och brummade som om själva klipporna dolde ett farligt väsen där nere, rädslan för att bli tagen av troll och jättar måste vara påtaglig för den fantasifulle vandraren en mörk kväll ute i denna vildmarks mest dolda domäner.
Nu kom jag ner till Dragsjön, där det finns ytterligare en stuga, jag passerade stugan och gick över Fädbodmyran där några gamla tallar tecknade sig vackert emot sjön, med en ståtlig granskog på andra sidan av densamma. Nu ångade jag mig uppför Stora Spånsberget upp till Lodinmyran, jag trodde att naturen här uppe skulle vara ännu äldre och vildare, men det var snarare tvärs om, skogen var yngre, lågvuxen med fjällskogskaraktär, med undantag för några få urgamla tallar som sparats runt en myrhåla. Det var meningen att jag skulle ha gått fram till Ösjön där det lär finnas en äldre skog kvar, men molnen började hopa sig och mörkade ner den tidigare molnfria himmeln, så jag valde att vända då jag samtidigt inte ville ta ut mig helt innan höstmörkret dolde stigen. På vägen tillbaka så blev bilderna gråa och dystra, nästan helt utan kontraster, men jag var ändå nöjd med dagen, här finns en mycket fin natur att utforska och reservatet, som hänger ihop med ytterligare reservat utgör ett skyddat område på hela 1820 ha, man önskar att Glaskogen hemma i Arvika hade fått behålla något liknande.

Besökt fredag den 13 oktober 2017.