Havsvalladalen-Värmlands största naturskog (ej äldsta).
I dag tog jag mig en höstsemesterdag för att åka till norra Värmland.
Jag har läst och hört på olika medier (artikel VF) att Havsvalladalen, som är Värmlands största naturskog, skall bli ett naturreservat på ca 1600 ha, ett riktigt stort reservat med andra ord. När jag åkte på skogsbilvägarna upp till havsvalladalen, och bläddrade i kartorna i en vägkorsning så kom en mötande bil från andra hållet, och de vevade upp rutan. Det äldre paret visste var dalen fanns och sa att de just hade sett två vargar där, när de åkt igenom dalen. Jag åkte till Havsvalladalen och gick uppför berget skärknipen, en stigning på ca 250 meter i blockrik terräng. I hela sluttningen så fanns det mängder med spår efter vildsvinsbök, trodde inte att de fanns så här långt norr ut, men det beror troligen på att de utfodras, annars så borde de inte klara de bistra vintrarna i norra Värmland.
Hela dalgången har brunnit för ca 100 år sedan, och alla träd som eventuellt har överlevt branden avverkades i samband med denna, så därför så är nästan alla träd lika gamla, ca 100 år, främst tall. Skogen är därför relativt ensartad i hela dalen, med få undantag, men det särpräglade är den blockrika, trolska terrängen, att skogen inte har utsatts för skogsbruk på 100 år och framför allt storleken. Det här blivande reservatet är lätt att besöka, då den omringas av skogsbilvägar, och delar av den är fin att vandra i, med rika bärmarker. I framtiden, så kommer området att utvecklas till en urskog om 400 år. De träd som har stått här innan skogsbranden har varit riktigt grova, för det finns höga tallstubbar som är två meter i omkrets. Men även innan skogen blir en urskog igen, så är den en fantastik skog, som bara kommer att bli bättre för varje år som läggs till årsringarna. Jag vet inte om berget skärknipen, kommer att ingå i reservatet, men hoppas det, då terrängen här är riktigt spännande, med alla klippor.
Vädret blev inte riktigt så soligt som jag hade önskat, för höga dimmoln dolde solen, och för att reta mig ytterligare, så kunde jag se att solen sken endast ett par mil söder ut. I väntan på solen så åkte jag till dalens sydspets, nära Värmlands finaste naturskogsreservat Brånberget. Längs vägen så fanns naturskogen i väster och de storskaliga kalhyggena och slyskogarna i öster, en skarp kontrast mellan vild natur och skövlad kunde jag se under färden. I sydspetsen så fanns sjön Stor Skärsjön och här var naturen mycket speciell med inslag av lite äldre träd och stora klippor och ett vackert lysande aspbestånd runt en vattensamling, mycket vackert och lätt att besöka.
Nu började molnen lätta så jag åkte mot nordväst igen, där jag vandrade i Havsvalladalen längs ån och bland den grova moränen som ibland bildade sjöar av stenskravel där det bitvis var svårt att gå. Klipphaven gjorde naturen mycket speciell och även om man saknar grova tallar, så känns naturen ursprunglig och orörd av människan och tystnaden var total, med undantag från några korpar som flög över, kanske för att spana om vargarna fällt någon älg. Längs ån så var det riktigt svårt att gå vissa sträckor, med sumpskogar, kärr och slukhål bland klipporna, så jag valde högre terräng upp mot bilen. Det fanns även inslag av granskog och aspbestånd med lunglav på stammarna, lunglaven växte även på grova sälgar i tallskogen.
måndag den 29 september 2014.
Karta/Map Skogsstyrelsen
Flygbilder från Havsalladalen Youtube.
|
|
.jpg) |