Töfsingdalens nationalpark vid Hovden!

Bilderna är från berget Hovden, vissa bilder är därför även ifrån Långfjällets Naturreservat, som ligger runt nationalparken.

I går och i dag var jag vid Töfsingdalen och vandrade. Det blev en övernattning i tält uppe på Hovden, strax utanför nationalparken, med en fantastisk utsikt över fjällvärlden omgiven av flerhundraåriga tallar.
Jag fokuserade mig på att fotografera tall urskogen på Hovden, både i Töfsingdalens Nationalpark och i Långfjällets naturreservat, bilderna är blandade från området. Det var tänkt att jag skulle vandra ner i själva Töfsingdalen, men ett hav av klippor hindrade mig, jag fick krypa på alla fyra med den tunga ryggsäcken, så jag gav upp efter några tiotal meter, och förstår nu varför det inte går någon vandringsled genom dalen. Enda sättet att ta sig fram är att gå med mycket lätt packning, och kanske upprätta ett basläger vid sjön Töfsingen.
Det var mycket folk som vandrade längs Storån vid parkens västra gräns, somliga för att fiska och andra för att vandra över till Grövelsjön, eller Rogen. Kanske får det bli en tur någon annan gång längs den leden.
Tallurskogen vid berget Hovden, är helt enastående, för den har aldrig avverkats tack vare att den har varit skyddad av klipphavet längre ner i dalen. Stora kraftiga furor med förvridna trästammar och platta kronor, som trotsat naturens påfrestningar under ett halvt årtusende, stod där som skulpturer, skapade av moder jord. Det var en extremt påtaglig känsla av ursprunglig opåverkad natur i nationalparken, som man inte kan hitta någon annan stans.
Töfsingdalen blev en gång skyddad delvis för att kungsörnen häckade där, och visst finns det kungsörn där än i dag, för jag såg den segla i sitt majestät uppe i skyn, vakande över fjällvärlden där under.
Under natten hörde jag riporna kuttra i närheten, och kände knotten krypa i håret, trots att jag var helt in smetad med djungelolja. Tack vare ett uppblås bart liggunderlag så kunde jag ändå sova ganska bra den natten, och för att hålla björnarna borta så hade jag hängt upp en svettig t-shirt på tältet.
Området är helt klart värt att besöka, men det går att göra en dagsvandring till Hovden, med lätt packning i stället.

Bildspel med hög upplösning 2012.

Bildspel hög upplösning 2015.

Bildspel hög upplösning 2016.

Tisdagen den 24 juli.

Mer info:

Gränslandet.

Länsstyrelsen

Naturvårdsverket.

Sveriges Natur 1926

Karta/Map Skogsstyrelsen

Jag vaknade vid femtiden på onsdagen och började min vandring till Töfsingdalen från parkeringen för vanliga bilar, det finns även en parkering för stadsjeepar mm lite mer än 3 km längre fram, men jag fick gå på den dåliga skogsbilvägen. Det tar lång tid att gå innan man kommer fram till Nationalparken, som jag hade tänkt undersöka i den södra delen, längs Töfsingån, men det var för mycket smältvatten, så det gick inte att vada över Storån som är huvudflödet i dalgången. Men det är inte fy skam att vandra längs Storån för det finns flera urskogsliknande skogar längs vattendraget och man har hela tiden utsikt över Nationalparken på andra sidan av ån. Det är antagligen på grund av ån och den blockiga terrängen som knappt någon har besökt de centrala delarna av parken, den enda bild som jag hittat på internet från den metergrova granurskogen längs töfsingån är en bild från 1925, men enligt andra texter så lär åtminstone någon ha besökt dessa delar så sent som på 1980-talet. Kanske gör jag ett nytt tredagarsförsök något år, eller så får denna del av Töfsingdalen vila i en mystisk skugga, en otillgänglig vit fläck på kartan.
Längs Storån däremot så finns det en fin vandringsled upp till timmerstugan vid Töfsinghån som lär gå att hyra, och här är det en mycket fin utsikt över en hå, vilket betyder en vattensamling längs ett vattendrag. Sedan blir leden lite sämre en sträcka, själv gick jag fel ett par gånger för av någon anledning så hade jag lagt kartan och kompassen i jackan som jag hade i bilen, men jag behövde ingen jacka de här dagarna eftersom det var mellan 25 till 30 grader varmt i skuggan, och inte heller kartan i mobiltelefonen fungerade då det inte gick att få GPS signal i dalen, så jag fick arbeta helt utifrån minnet, och det fungerar någorlunda men inte exakt. Leden blir dock lite bättre högre upp längs ån eftersom de flesta vandrar från Grövelsjön och stugorna vid Hävlingen som ligger längst upp i vattensystemet. Naturen blev riktigt vild och trolsk när jag kom upp till Nedersthån och medan jag fotade så hörde jag någon ropa, det var en sportfiskare som hade slagit läger uppe i vildmarken. Sportfiskaren undrade om jag hade sett kompisens bil nere vid parkeringen och berättade att det var ett utmärkt fiskevatten och tyckte troligen att jag var en idiot som inte hade med mig fiskespö, han berättade även att kompisen hade försökt ta sig upp längs Töfsingån, men hade gett upp efter ett par hundra meter, då det var en ogenomtränglig djungel, med stora stenblock.
Jag gick vidare upp mot fjället Storvätteshågna för att få lite överblick och för att det verkade finnas fina urskogstallar där uppe, men märkte att det började mulna på från nordöst, svarta moln närmade sig snabbt och då de hade varnat för åska dagen innan så satte jag ilfart nedåt och tillbaka längs Storån, någon åska blev det inte utan bara ett par droppar regn. Några fler bilder blev det nästan inte då de brukar bli lite grådaskiga när inte solen skiner.
Väl tillbaka till bilen så blev det ett dopp i Hällsjön och lite burksoppa med spagetti. Vid Hällsjön så fanns de lite mer bekväma sportfiskarna av mindre härdat slag uppradade längs vägen, utrustade med husbil, TV och alla andra bekvämligheter.
På kvällen åkte jag till en rastplats mellan Käringsjön och Käringsjövallen där det fanns utedass liksom vid Töfsingdalen, lite bekväm kan även jag bli ibland

onsdag 1 juli 2015

Tre dagar i och runt Töfsingdalens Nationalpark.
På måndag tog jag min årliga semestertur upp i fjällvärlden, något senare än vanligt, vädret var bra, men dagarna något kortare.
Denna gång så besökte jag även de inre delarna av nationalparken, som inte besöks så ofta på grund av att det inte går några vandringsleder igenom parkens eländiga terräng bestående av stora stenblock och urskog.

Töfsingdalen har jag besökt två gånger tidigare, men har då endast besökt de yttre delarna eftersom vandringslederna går på utsidan av parken som är mer eller mindre ointaglig. På östra sidan går en led längs utsidan av parken och igenom parken vid Hovden, här kan man enkelt besöka Töfsingdalens urskog i västsluttningen, men längre ner hindras man av ett klipphav.
På sydvästra sidan går en stundvis dålig vandringsled längs Storån som är svår att vada över innan man kommer upp till Nederhåns spångar, här kan man besöka de mest lättvandrade delarna av Nationalparken öster om Storån längs håarna.
På den Norra sidan går en vandringsled, men här hindras man att kliva ned i töfsingdalen av ett klipphav i fjällbjörksterräng, men man kan med viss möda göra som jag gjorde, vandra ned längs sjön Töfsingen och sedan igenom granurskogen längs Töfsingån.

Måndag den 15 augusti 2016.

I dag åkte jag upp till Töfsingdalens Nationalpark, någon tur till Norge blev det inte i år tyvärr.
Det fanns vissa delar av Töfsingdalen som jag inte besökt eftersom det krävs minst tre dagar för att nå de inre delarna, det bästa är att upprätta ett basläger uppe vid sjön Töfsingen, och det var dit jag gick denna dag.
Tyvärr så är bilvägen dålig de sista fyra kilometrarna om man inte har en fyrhjulsdriven bil med hög markfrigång, Audin fixar inte detta och jag vill inte bli bärgad. Det är många som parkerar norr om Hällsjön, men det är få som går ända fram till Töfsingdalen, de flesta vandrar över fjället ifrån Grövelsjön där det kryllar av folk. Jag gick uppför berget Hovden längs vandringsleden, det var mulet men tack och lov så bröt solen igenom uppe i urskogen på 800 meters höjd. Här blev det en avstickare för att få bra bilder av urskogen som är mycket trolsk och vacker, fina utsiktspunkter och jag satte mig för att ta en kexchoklad, något av en stamföda på mina turer, soppa och tunnbröd är också en del av vandringsmaten.
Från Hovden så går vandringsleden upp emot Rävtjärnsvålens västra sida, utsikten över fjällvärlden är hänförande och det var här som jag gjorde mitt sista mobiltelefon samtal, sedan försvann mobiltäckningen i två dygn, den enda räddningslinan jag då har på min ensamvandring genom ödemarken är min satteliträddningssändare, en SPOT tracker där mina anhöriga kan följa min tur genom en hemsida.
Efter ett tag så fick jag se sjön Töfsingen nere i dalen, solen lyste magiskt över sjön med de Norska bergen i bakgrunden som var täckta i dimmoln, det var en bitande fuktig och kylig stark vind som försökte mota mitt försök att nå dalen där nere, men jag gick ändå snart igenom fjällbjörkskogen ner emot raststugan vid Slagufjället, det var stundvis svårt att följa leden då den ofta övergick i stigar som var upptrampade av renar. Framme vid den timrade stugan så gjorde jag ett toalettbesök, men vandrade vidare ned emot Töfsingen där det fanns ytterligare en raststuga, det fanns inga fler vandrare i den här delen av vandringsleden så jag utnyttjade stugan som basläger. Det var skönt med en braskamin som värmde rummet, och jag högg lite ny ved för att ersätta den jag tog. Nattsömnen var god och som kvällsmat åt jag lite godis för att ladda batterierna.

Tisdag den 16 augusti 2016.
På morgonen gjorde jag mig färdig för vandringen ner till Töfsingdalens centrala delar, jag lämnade tält, sovsäck, kök och hygienartiklar mm i raststugan för att gå så lätt packad som möjligt, då en tung packning kan vara farlig genom Töfsingdalens eländiga terräng. Runt raststugan så finns det några riktigt grova tallar med mycket hög ålder, riktigt mäktiga. När jag nådde sjöns nordvästra hörn så nådde jag en punkt där de flesta vandrare ger upp, det är på grund av klipphavet som de flesta normalt funtade ger upp här. På andra sidan av klipphavet behövde jag inte längre krypa fram på alla fyra utan gå igenom en mer normalt stenig urskog av tall och gran och gick ned emot Töfsingån som rinner igenom Töfsingdalens centrala delar och det är nästan enbart igenom den brötiga granurskogen längs ån som det är möjligt att gå då den är omgiven av mycket storblockig terräng.
Längs Töfsingån möts man av en granurskog av sällsynt slag, den är grovvuxen och stammarna har en avsevärd längd för att vara i fjällvärlden, marken är bördig här nere och marken täcks stundvis av högväxta örter av allehanda slag. Ibland öppnar sig den grova mörka urskogen i ljusa gläntor där ån har gjort små sjöar i mer plan terräng, det är svårt att ta sig över till den östra sidan av ån, men det är möjligt på de ställen där ån rinner nere i underjorden under de mossbetäckta stenblocken, man kan även få lite distansbilder om man går till de blocktäckta markerna på ömse sidor av granurskogen längs ån.
Jag gick igenom en helt underbart orörd granurskog med 70-80 cm grova granar, ibland något mer, med omkullfallna stammar täckta av mossa, det fanns ibland stigar som älgarna hade trampat upp som gjorde vandringen lättare. Jag gick ned till en liten tjärn som omgavs av tallurskog och myrmarker, det känns att den här skogen är orörd av mänsklig hand, rent ursprunglig orörd natur, jag satte mig en stund för att njuta, innan jag gick vidare till ett enormt blockhav omgivet av tallurskog, i klipphavet så fanns det även små öar av urskog som gjorde ett mycket säreget intryck. Det var här jag fick vända för att vara helt på den säkra sidan med god marginal att hinna ta mig tillbaka till baslägret. Vandringen tillbaka var en vandring i samma spår, det enda som skilde var kungsörnens cirklande ovanför vildmarken.
Tillbaka vid baslägret så lagade jag mig soppa som vanligt, man tröttnar ofta på soppa efter ett par dagar, men det är praktiskt.
Efter lunch så vandrade jag vidare till nästa basläger som inte var bestämt på förhand, en Tysk? vandrare som talade bra svenska var på väg ner till Töfsingen det var tydligen en stugvärd uppe vid Slagusjön som hade fått lite ledigt. Jag följde vandringsleden över Olåsen igenom lummig fjällbjörkskog, det blev en tung vandring med full packning och längst uppe på åsen så blev det allt klippigare och stenigt, utsikten blev på ett par platser hänförande. Uppe på åsen så hörde jag ett par smålänningar snacka om skotrar på en parallell vandringsled som gick norr ut, rösterna tynade bort allt eftersom de avlägsnade sig.
Vandringen nedåt emot sjön Hävlingen blev enklare, först fjällbjörkskog med enstaka tallar som nere vid sjön övergick till mycket grov och högväxt tallurskog som var lättvandrad och parkartad, jag såg ett 70 årigt par (alternativt slitna 60 åringar) vandra längs leden som jag lämnat för ett ögonblick för att få bra bilder.
Nere vid sjön fick jag se en helikopter landa vid Hävlingestugorna där det finns proviant och telefon och mycket folk som vandrat ifrån Grövelsjön. Det var betydligt fler som vandrade längs sjön och söder ut längs vattensamlingarna som kallas håar, det är ett populärt ställe att fiska på.
Jag tänkte nå så långt söder ut som möjligt denna kväll och jag ångade på även om jag var trött och när jag närmade mig lägret vid Särsjöns södra del så fick jag se att det kryllade av folk vid lägerstugorna, jag passerade ”folksamlingen” och någon sa – å du bara kliver rakt igenom och jag svarade lite  ansträngt – ja ja kliver bare rätt ijennom, måste ha sett lite stressad ut.
Jag passerade en hjord renar som fräste lite emot mig för att markera att de hade kalvar och det visade sig vara svårt att hitta en plats att tälta på, endera så var det för blött i mossan, eller så var det stenigt på de torra platserna, men så småningom så fann jag en fin plats nere vid den norra stranden av nedersthån som var folktom och där det fanns vatten och spångar över till Nationalparken.
Natten blev kall i tältet och jag sov i fosterställning och fick se renarna teckna sig som skuggor utanför i fullmånens sken, mycket stämningsfullt.

Onsdag den 17 augusti 2016.
På morgonen vaknade jag i soluppgången och fångade några magiska ögonblick när solen belyste trädtopparna och dimman som låg över vattendraget. Jag kokade soppa till frukost och matade i mig lite kolhydrater innan jag med lätt packning gjorde en förmiddagsvandring in i Töfsingdalen på nordöstra sidan av Storån och håarna, spången över var i gott skick fast saknar räcken och är lite svajiga. Inne i denna del av nationalparken så kunde jag konstatera att det är den mest lättvandrade delen av Töfsingdalen, marken är någorlunda plan även om det inte saknas stora block på sina platser, det påminner lite om Drevfjällen.
Skogen är gammal och grov tallurskog som någon gång har härjats av intensiva skogsbränder. Längre upp i sluttningen så planade det ut och där fanns en korvformad tjärn med mycket vacker urskog längs stränderna  och uppe på en kulle söder om tjärnen så var utsikten god emot Rogenområdet i norr. När jag gick på norra sidan av tjärnen så fick jag se en renhjord på andra sidan där en av renarna lyste vit nere vid stranden. Nu gick jag tillbaka emot baslägret där jag packade ihop tältet och alla attiraljer för min vandring söder ut längs Storån som var fylld till bredden av vatten ovanligt för denna årstid. Ett par i medelåldern passerade mig  när jag packade, och jag fick senare se dem vid södra delen av Nedersthån, jag frågade mannen om han hade någon fiskelycka, men han såg ut som ett frågetecken, men frun kunde lite engelska ett språk som jag inte behärskar så bra, men tydligen så hade det inte nappat så bra, så de skulle försöka här nere i stället.
Vandringen tillbaka till bilen blev likartad den vandring som jag gjorde förra året, men det var lite blötare i år och jag blev allt tröttare på slutet då jag till sist fick köra på rent stön med benen fyllda av mjölksyra och med trötta fötter staplade jag mig fram på slutet då jag knappt inte kostat på mig någon rast och vila på vägen.
Vid Hällsjön tvättade jag av mig tre dygns svett och bytte kläder och kände mig som född på nytt, jag lämnade den ointagliga vildmarken bakom mig och körde tillbaka mot det mer civiliserade Arvika och en nästan obehagligt mjuk säng och sov som helt knockad tills kattungen hoppade på magen och ryckte i täcket för att få frukost och det är idag torsdag.

I dag torsdag den 18 augusti 2016 vilar jag upp mig, torde ha gått ned ett par kg efter 5-6 mils vandring med packning.

Vandring sattelitsändare SPOT tracker.

Det går att följa mig i realtid via en hemsida, men jag har inte gjort den tillgänglig för allmänheten då jag vill vara ifred.