Pilso
Lördagen den 29 januari 2011, åkte jag till Glaskogens södra del och strax utanför reservatet finns en nyckelbiotop som Bergvik Skog AB äger. Det är den mest naturskogslika skogen i området, med furor som är 250 år gamla, en riktig trollskog, där tjädern spelar på våren. Få känner till området, och det finns inga stigar som leder dit. Nyckelbiotopen Pilso är 23 ha stort.

En helt fantastisk skog, som borde bli naturreservat!

Karta/Mapp Skogsstyrelsen

 

 

 

 

 

 

 

 

Karta Pilso.

Nyckelbiotopen längst ner på kartan är tyvärr avverkad av Bergvik Skog AB, så det finns inga garantier att Pilso får vara kvar.

 

 

 

Glaskogen på årets näst mörkaste dag!
Eftersom världen inte gick under i går så tog jag mig en tur till de södra delarna på Glaskogen.
Några vargspår såg jag inte längs skogsvägarna och inte heller på promenaden till Pilso, som kanske är den finaste tall-naturskogen i Arvika kommun. En vargflock behöver ett område på ca 100 000 ha, så det är inte så konstigt om man inte får se något.
Vandringen till naturskogen ”Pilso”, var ganska tuff i snöskorna. Snödjupet var 55 cm, och i branterna så tuggade det bara när jag försökte ta mig upp på berget, så Jag fick gå på skrå och i sicksack uppför sluttningarna. Men det var värt besväret, för de knotiga, nästan 300-åriga tallarna var bulliga av vit snö, och såg ut som troll med vit luva.
Nedför gick det bättre och nu är en slinga upptrampad för eventuella kommande turer. Det var lite väl mörkt för fotograferingen och det hela blev inte bättre av att det laddade upp för snö, det var bitande sur kallt uppe på berget, och trädstammarna var gråa av frost.
lördag den 22 december 2012.

 

 


Misslyckat tjäderspel på Glaskogen.
I går kapade jag och klöv vinterved, men på eftermiddagen åkte jag till Glaskogenområdet, vid Pilso som gränsar till reservatet. Pilso är en potentiell spelplats för tjäder, som dessutom har vacker bakgrund till fåglarna. Jag krängde på mig den 26 kg tunga packningen och vandrade upp till berget där traktens vackraste tallnaturskog finns, med furor i 250-300 årsåldern, med tillplattade kronor, betade av barrätande tjädrar i sekler. Skogen här uppe är det vildaste man kan upptäcka i området kring Glaskogen, med alla stora rovdjur, en vargflock med 8 vargar, lodjur, en björn och en järv. För att undvika besök i kamouflagetältet, eller för att känna mig säkrare, så lade jag en bråte med kullfallna träd och grankvistar runt tältet.  Jag gick in tidigt i tältet och väntade på att tjädrarna skulle flyga in på kvällen, men de kom inte, kanske berodde det på att två älgar promenerade 100 meter från tältet, jag kunde höra hur de makade sig fram och tillbaka i timmar. Under natten så hörde jag ugglor, bland annat en kattuggla nära gömslet och en hökuggla som lät som en väckarklocka som höll mig vaken halva natten, dessutom så hörde jag ett tassande en bit från tältet, men vad det var vet jag inte.
På morgonen, tidigt så hörde jag småfåglarnas sång i symfonier, med många olika röster, från alla håll, när solen sakta steg över horisonten, ljuset var magiskt, mättat och gyllengult när de förvridna trädstammarna framträdde ur mörkret, och orrarna spelade en stund nere på myren, men tjädern uteblev, det blev inget tjäderspel, och orsaken till detta vet jag inte, men jag skyller det hela på älgarna som gick där hela kvällen.
Tjädern kan trötta ut en fotograf, jag har själv aldrig lyckats fota ett tjäderspel, och har hört att det kan ta en vecka av flyttande, av gömsle innan man får den önskade bilden i fotoalbumet, så om det blir något nytt försök vet jag inte, kanske skall jag hålla mig till orrarna framöver i alla fall, eller bege mig norr över, till de riktigt stora skogarna.
söndag den 27 april 2014.

 

En tur till naturskogspärlan Granmosseflyten-Pilso, väster om Stömne.
Området ligger bara ett par km väster om höjderna där vindkratverk eventuellt skall byggas, och är ett av de artrikaste och finaste naturskogsområdena i Arvika kommun.

I går så renoverade jag övervåningen och hade antagligen fortsatt om det inte hade blivit så bra väder.
Jag packade in fotoutrustningen och ryggsäcken med ”neste”, eller matsäcken som det heter på riktig svenska och begav mig söder ut emot Klässbol som jag passerade, men när jag kom ner till Stavnäs-slätten så fick jag syn på tre älgar som rörde sig på åkrarna, så jag stannade för att ta några fotografier, men fler bilister stannade så älgarna blev rädda och sprang till skogs.
Jag åkte till Stömne, en vacker kulturbygd som till största delen är välskött, men eftersom de flesta bönderna har slutat att ha djur för länge sedan, så växer betesmarkerna och kantzonerna igen med sly, detta har pågått länge och har skapat en värdefull lövskogsmiljö där många sådana marker utanför naturreservatet har fått biotopskydd eller naturvårdsavtal.
Dalgången berörs inte direkt av de tilltänkta vindkraftverken, men bygden och landskapet kommer att få en helt annan karaktär, ett industriellt intryck strax utanför Glaskogens Naturreservat, tyvärr så är det endast några små rester av naturskog uppe på höjderna där kraftverken skall stå, så så sett så finns det inte något argument för att hindra megabygget med 280 meter höga vindsnurror, världens högsta, läs mer SVT Värmland.
Fult kommer det att bli, det insåg jag när jag körde till Granmosseflyten-Pilso området, men en klen tröst är att det inte blir några vindsnurror på Glaskogen.
Vindkraft är bra när de placeras rätt, men man blir lite orolig att det blir för många vindsnurror och i synnerhet om vi skall bygga ut vindkraften även för el-export till Europa, och inte enbart för eget bruk, det har blivit en massindustri av gigantiska mått och jag är lite rädd för att landskapet i Sverige skall få karaktären av industripark. Om den kommunala vetorätten försvinner så kommer lokalbefolkningen inte att ha möjlighet att säga nej och det blir mer eller mindre fritt fram för multinationella företag att exploatera landskapet, exempelvis som i Kristinehamn SR Värmland, där kommer vindkraftverken att försörja servrarna till en global näthandel och inte till befintliga lokala och nationella behov.
Vid Granmosseflyten så fick jag se tranorna spatsera på strandängen med en gracil hållning, en vacker fågel med mycket mystik runt och när de trumpetar på stranden till en naturskog, så väcks en känsla av urtid och orörd vildmark, den blanka vattenspegeln bröts av svallvågorna efter gräsänderna och kniporna, samtidigt som snäpporna for över vattnet med sitt drillande.
Jag gick över bäcken som porlade och forsade fram igenom skogen vid Granmosseflyten, skogen är en nyckelbiotop på Bergvik Skogs marker, det är det bolaget som äger hela området. Nyckelbiotoperna är det sista som finns kar av den gamla skogen, allt annat är numera skogsplantager.
Skogen bestod av en grov frodig granskog nere vid flyten, med en hel del kullfallna träd, så kallade lågor, med en hel del ovanliga vedsvampar som bryter ner den döda veden i ett evigt kretslopp av liv och död, mullen blir till ny näring för de unga träden.
Jag gick uppför sluttningen och kom in i en naturskog präglad av tall och grova aspar, klädda av diverse ”grönsaker” somliga hotade i ett modernt skogslandskap.
Min vandring följde höjdryggen väster ut emot naturskogen Pilso och under min vandring så passerade jag både gammal naturskog och ungskog skapad av kalhyggen för 30–40 år sedan tills jag kom fram till en bergsbrant med gammal skog, en miljö som skapad för troll och vättar om man har fantasi, det fanns till och med en kullfallen gran med ett karaktärsdrag av en mäktig drake med piggar på ryggen, det är en dramatisk miljö som får sin riktiga stämning i skymningen. I sluttningen så fann jag resterna av en älgkalv, en käke och en skuldra, troligen har den fallit offer för vargflocken som rör sig i den här vildmarken.
Nu vandrade jag upp emot nyckelbiotopen Pilso som är en av de finaste och äldsta tallnaturskogarna i våra trakter, här är tallarna närmare 300 år och här kan man finna draperier av garnlav och fruktkroppar av tallticka på trädstammarna, här stannade jag till för att njuta och äta mitt neste och dricka mitt te.
Här känner man samhörighet med en så gott som orörd natur, strax utanför Glaskogens naturreservat, tiden står stilla och tystnaden avbryts endast av vinden, det känns nästan som om de knotiga träden andas ut frisk luft som fyller lungorna med syre som stärker vandraren för nya äventyr.
Nu gick jag ner till myren, för att sedan vandra upp emot Nordtorpshöjden, och sedan öster ut igenom några nyckelbiotoper öster om Pilso på vägen tillbaka. Ett par nyckelbiotoper består av otillgängliga branter, stup bevuxna av gammal gran och tallskog, med inslag av ädellövträd som skogslind och lönn, här fann jag även livskraftiga bestånd av lunglav, som växer som sallad på gamla lövträd, det växte även blåsippor på marken i sydsluttningarna.
Nu följde jag en skogsbilväg igenom ett härjat skogslandskap, ett kalhugget land med fin utsikt över höjder och dalar i fjärran, där några döda granar visade sina skelett som siluetter i motljuset.
Jag gick över hygget ner emot Granmosseflyten och bilen där jag kunde konstatera att jag hade gått 8 km på fyra och en halv timma, ingen imponerande hastighet, men med tanke på terrängen och att jag lade ner tid på att njuta av vildmarken så var det inte helt fy skam.

Karta Skogsstyrelsen


söndag den 7 april 2019.

 

 

 

 

Hyggen och ungskog.

Varför är nyckelbiotoper så viktiga för den biologiska mångfalden och hotade arter?