En tur till naturskogspärlan Granmosseflyten-Pilso, väster om Stömne.
Området ligger bara ett par km väster om höjderna där vindkratverk eventuellt skall byggas, och är ett av de artrikaste och finaste naturskogsområdena i Arvika kommun.
I går så renoverade jag övervåningen och hade antagligen fortsatt om det inte hade blivit så bra väder.
Jag packade in fotoutrustningen och ryggsäcken med ”neste”, eller matsäcken som det heter på riktig svenska och begav mig söder ut emot Klässbol som jag passerade, men när jag kom ner till Stavnäs-slätten så fick jag syn på tre älgar som rörde sig på åkrarna, så jag stannade för att ta några fotografier, men fler bilister stannade så älgarna blev rädda och sprang till skogs.
Jag åkte till Stömne, en vacker kulturbygd som till största delen är välskött, men eftersom de flesta bönderna har slutat att ha djur för länge sedan, så växer betesmarkerna och kantzonerna igen med sly, detta har pågått länge och har skapat en värdefull lövskogsmiljö där många sådana marker utanför naturreservatet har fått biotopskydd eller naturvårdsavtal.
Dalgången berörs inte direkt av de tilltänkta vindkraftverken, men bygden och landskapet kommer att få en helt annan karaktär, ett industriellt intryck strax utanför Glaskogens Naturreservat, tyvärr så är det endast några små rester av naturskog uppe på höjderna där kraftverken skall stå, så så sett så finns det inte något argument för att hindra megabygget med 280 meter höga vindsnurror, världens högsta, läs mer SVT Värmland.
Fult kommer det att bli, det insåg jag när jag körde till Granmosseflyten-Pilso området, men en klen tröst är att det inte blir några vindsnurror på Glaskogen.
Vindkraft är bra när de placeras rätt, men man blir lite orolig att det blir för många vindsnurror och i synnerhet om vi skall bygga ut vindkraften även för el-export till Europa, och inte enbart för eget bruk, det har blivit en massindustri av gigantiska mått och jag är lite rädd för att landskapet i Sverige skall få karaktären av industripark. Om den kommunala vetorätten försvinner så kommer lokalbefolkningen inte att ha möjlighet att säga nej och det blir mer eller mindre fritt fram för multinationella företag att exploatera landskapet, exempelvis som i Kristinehamn SR Värmland, där kommer vindkraftverken att försörja servrarna till en global näthandel och inte till befintliga lokala och nationella behov.
Vid Granmosseflyten så fick jag se tranorna spatsera på strandängen med en gracil hållning, en vacker fågel med mycket mystik runt och när de trumpetar på stranden till en naturskog, så väcks en känsla av urtid och orörd vildmark, den blanka vattenspegeln bröts av svallvågorna efter gräsänderna och kniporna, samtidigt som snäpporna for över vattnet med sitt drillande.
Jag gick över bäcken som porlade och forsade fram igenom skogen vid Granmosseflyten, skogen är en nyckelbiotop på Bergvik Skogs marker, det är det bolaget som äger hela området. Nyckelbiotoperna är det sista som finns kar av den gamla skogen, allt annat är numera skogsplantager.
Skogen bestod av en grov frodig granskog nere vid flyten, med en hel del kullfallna träd, så kallade lågor, med en hel del ovanliga vedsvampar som bryter ner den döda veden i ett evigt kretslopp av liv och död, mullen blir till ny näring för de unga träden.
Jag gick uppför sluttningen och kom in i en naturskog präglad av tall och grova aspar, klädda av diverse ”grönsaker” somliga hotade i ett modernt skogslandskap.
Min vandring följde höjdryggen väster ut emot naturskogen Pilso och under min vandring så passerade jag både gammal naturskog och ungskog skapad av kalhyggen för 30–40 år sedan tills jag kom fram till en bergsbrant med gammal skog, en miljö som skapad för troll och vättar om man har fantasi, det fanns till och med en kullfallen gran med ett karaktärsdrag av en mäktig drake med piggar på ryggen, det är en dramatisk miljö som får sin riktiga stämning i skymningen. I sluttningen så fann jag resterna av en älgkalv, en käke och en skuldra, troligen har den fallit offer för vargflocken som rör sig i den här vildmarken.
Nu vandrade jag upp emot nyckelbiotopen Pilso som är en av de finaste och äldsta tallnaturskogarna i våra trakter, här är tallarna närmare 300 år och här kan man finna draperier av garnlav och fruktkroppar av tallticka på trädstammarna, här stannade jag till för att njuta och äta mitt neste och dricka mitt te.
Här känner man samhörighet med en så gott som orörd natur, strax utanför Glaskogens naturreservat, tiden står stilla och tystnaden avbryts endast av vinden, det känns nästan som om de knotiga träden andas ut frisk luft som fyller lungorna med syre som stärker vandraren för nya äventyr.
Nu gick jag ner till myren, för att sedan vandra upp emot Nordtorpshöjden, och sedan öster ut igenom några nyckelbiotoper öster om Pilso på vägen tillbaka. Ett par nyckelbiotoper består av otillgängliga branter, stup bevuxna av gammal gran och tallskog, med inslag av ädellövträd som skogslind och lönn, här fann jag även livskraftiga bestånd av lunglav, som växer som sallad på gamla lövträd, det växte även blåsippor på marken i sydsluttningarna.
Nu följde jag en skogsbilväg igenom ett härjat skogslandskap, ett kalhugget land med fin utsikt över höjder och dalar i fjärran, där några döda granar visade sina skelett som siluetter i motljuset.
Jag gick över hygget ner emot Granmosseflyten och bilen där jag kunde konstatera att jag hade gått 8 km på fyra och en halv timma, ingen imponerande hastighet, men med tanke på terrängen och att jag lade ner tid på att njuta av vildmarken så var det inte helt fy skam.
Karta Skogsstyrelsen
söndag den 7 april 2019.
|
|
.jpg) |