En tur till Björnhöjden, berget mellan Stöpafors och Gräsmark

Jag hade inte tagit en skogspromenad på två månader, vilket kan betraktas som ett rekord för min del, så det var dags att ta en friluftsdag.
Många gånger så har jag tänkt besöka Björnhöjden där den största sammanhängande kontinuitetsskogen söder om Torsby finns, se karta på sidan 65 i grön infrastruktur.
Skogen är dessutom hotad, det huggs i ytterkanterna och den blir allt mindre, det har huggits i skogen även i år. Kontinuitetsskog är sådan skog som aldrig har blivit kalhuggen, så det behöver inte vara någon artrik urskog eller naturskog, utan en sådan traditionell bondskog där man förr i tiden dimensions högg och blädade mm, nu för tiden så är det kalhygges metoden som dominerar helt sedan 40 år tillbaka. Vi har förvandlat den gamla kontinuitetsskogen till skogsplantager på endast ett halvt sekel och det finns ingen ångerrätt.

Tyvärr så såg jag ett nytt hygge som skadat området som är/var ca 440 ha i södra delen och 200 ha i den norra, båda områdena har avverkningsanmälningar.
Skogen på Björnhöjden är det enda som kan motivera att man inte bygger vindkraftsverk uppe på höjden, om storskogen försvinner så blir det som med Fryksdalshöjden där naturen är sönderhuggen och därför den lämpligaste platsen att bygga vindkraftsverk i närområdet.

Jag åkte in ifrån Stöpafors som även har en anrik kvarn och väster ut igenom ett vackert och öppet landskap i Fryksdalen, en riktigt fin bygd, jag åkte upp tills jag stannade några hundra meter före Sundtjärnen där jag stannade på en vändplan.
Min vandring gick väster ut och jag kom snart fram till Bergvik Skogs nyckelbiotop, bolaget har satt av ca 120 ha, nyckelbiotoperna i området, dessa kommer antagligen att få stå kvar då bolaget annars kan få problem med sin miljöcertifiering, men när det gäller den privat och kommunägda marken så finns det inga nyckelbiotoper och inget kan därmed hindra att kontinuitetsskogen huggs ner.
Det var ingen gammal skog att vandra i uppe på höjden endast mellan 100–150 år, samt några riktigt gamla tallar, men området har potential att bli ett riktigt fint reservat utan skogsbilvägar och hyggen, en riktigt fin skog att vandra i för svampplockare och jägare mm. Jag tycker att åtminstone den södra delen borde skyddas 350 – 400 ha, även om det dröjer 100 år innan hela området blir genuin naturskog och urskogsartad om 400 år, med alla nedbrytningsstadier (tall) som i en äkta urskog så tar det 800 år. man måste restaurera de delar av skogslandskapet som fortfarande har förutsättningarna, när det väl har kalhuggits så är det försent.
Fortsatt så gick min vandring väster ut upp till Horntjärnsmyren igenom en talldominerad gammal skog med inslag av naturskog, den blåa vattenspegeln vid horntjärnen speglade vackert skogen när jag stannade för en paus, just den här delen av området är Kommunägd.
Jag lämnade tjärnen och gick NV ut emot Västra Gyltamossen där myrvidderna tog vid, det påminde lite om Byamossarna och här finns ett fint område för både tjäder som jag såg och för orrarna som lämnat några fjädrar från i våras. Myrmarken var fortfarande inte riktigt fuktig efter sommarens torka så kängorna förblev torra när jag gick över den stora hjortronmyren, eller môltemyra som vi säger här i Värmland, personligen så gillar jag inte môlter, "de ä littô beske å vänner tonga i gommen".
I norra delen av mossen så fanns det ett fint parti av naturskog med gammal tjädertall som gav en känsla av vildmark, här gick jag in i skogen en norrsluttning där ett av de få områdena med granskog finns, men torkan i år har plågat granarna så att de blivit lätta offer för granbarkborren, brunt puder fanns på flera trädstammar.
Vid Östra Gyltamossen så gick jag söder ut upp på en bergsrygg med gammal naturskog längst upp, ett fint område som jag passerade på vägen ner emot Norra delen av Horntjärnsmossen. Tyvärr så fanns det ett helt nytt kalhygge vid Blankmossen som nu delar upp en del av området, jag förstår markägarna som inte vill bruka skogen på gammalt vis ("dä ä lättare å järe ett slätthogg än å fare ut sjal mä motorsåga å traktorn") , men hoppas att sådana här fina områden kan skyddas från kalhyggesmetoden igenom ökade anslag eller markbyte.
Lite dyster i sinnet så gick jag tillbaka ungefär samma väg som jag kommit, det är av den här anledningen som jag nu för tiden nästan enbart besöker skyddade naturreservat, för att undvika besvikelser.
Tillbaka vid bilen så hade jag gått ca 9,7 Km, en runda som jag kan rekommendera, åtminstone för de som vill plocka môlter (hjortron).

lördag den 1 september 2018.

Karta/Map Skogsstyrelsen.