Ritamäki är den bäst bevarade finngården i Värmland, och det är en unik miljö, där man kan uppleva hur bebyggelsen och landskapet såg ut för 100-400 år sedan. Det är som att kliva in i en helt annan värld.

Det finns en hel del ovanliga växter, som fältgentiana, kärrspira och orkideér.

Läs mer: Länsstyrelsen

Karta/Map Skogsstyrelsen

Mer om skogsfinnar. och ännu mer.

 

 

  Ritamäki vinter
   

 

Ängsrundan Ritamäki, Tiskaretjärn och Kalvhöjden Naturreservat
Idag Midsommarafton tog jag mig en runda för att se de värmländska slåtterängarna i sin prakt. det var 30 grader i skugan och soligt väder.

Först så åkte jag upp till Ritamäki genom Gunnarskog och strax innan Simonstorp så såg jag tortan som just börjat blomma, det är sydgränsen för denna fjällväxt och den har funnits här så länge jag kan minnas, nu kanske den börjar hotas av lupinernas ohämmade spridning längs vägkanterna.
Framme vid parkeringen till Ritamäki så stod redan fyra bilar parkerade.
Jag började vandringen upp till Ritamäki och kände i benen att jag är mer otränad än tidigare år, allt för få promenader, och på vägen upp så stötte jag på en tjäderhona som försvarade sina ganska stora kycklingar, synd att jag inte han få upp kameran i tid för hönan bröstade upp sig ordentligt innan den spelade skadad och gick iväg inåt skogen.
Uppe vid Ängsmarkerna så blommade prästkragar smörblommor och fibblor under attacker av diverse pollinerande insekter, fjärilarna fladdrade runt i vida kretsar där jag gick på blomsterprydd mark.
Jag såg att man höll på att renovera ladugården på gården, läs artikel SR Värmland, Jag vet inte hur man har tänkt utföra arbetet, men det verkar som om ladugårdsdelen lutar, den har stöttats upp för att inte den skall välta, det konstiga är att man inte riktat upp den delen utan förlängt takstolarna emot den övriga byggnaden, vilket omöjlig gör att rikta upp den, om en byggnad klyvs uppe vid taknocken så skall man väl inte enbart täcka över den delen, utan försöka skjuva ihop byggnadsdelarna igen? Det bästa kanske vore att plocka ned timmret, byta ut de nedre skadade stockarna och plocka upp byggnaden igen i lod.
Nog med konstruktionsbryderier, snickare som jag är, jag vandrade upp till torpruinen i norra delen, här är det en fantastisk utsikt över kulturlandskapet och tänkte på den stora restaureringen av markerna på 90-talet, då det mesta av inägorna hade växt igen till en skog, jag saknar dock de betande djuren som fanns här då, men ängarna som i den här delen domineras av kovall, ljung, blodrot och liljekonvalj, har sin speciella karaktär, med stora tallöverståndare och enbuskar, lite hedartat.
Jag satte mig ner för att njuta av utsikten med nybakade bullar och saft när jag fick se ett rådjur beta på ängen längre ned i sluttningen, rådjuret tuggade gräs i lugn och ro tills det blev varse om ett par vandrare som gick på vandringsleden från Kissalamp, rådjuret sprang sin väg och vandrarna blev i sin tur varse mig.
Jag gick upp till nordspetsen av reservatet där de första slåtterfibblorna blommade intill kattfot av båda könen, vita och rosa blommor.
Nu gick jag ner till maden där ängsullen stod vit som snö emot det gröna, omgiven av vattenklöver i mängder, det sög lite under fötterna, men jag stötte snart på fast mark under fötterna när jag gick upp emot gården Ritamäki med sina timmerbyggnader, byggnaderna är silvergråa av ålder då de inte har behandlats med tjära eller järnvitriol, kanske kan jag tycka att man borde skydda byggnaderna bättre som man gör i Norge, men det skall antagligen kännas genuint på bekostnad av söndervittring.
Uppe vid gården så blommade mängder med fältgentiana, den var nästan försvunnen förra året, då det endast fanns ett exemplar kvar efter torkan 2018, här blommade även ormrot och prästkragar mm.
Stugan var stängd så jag gick tillbaka ner emot bilen där jag mötte en kvinna vars hund skvatt när den mötte mig, senare kom mannen i släptåg uppför backen.

 


Midsommarafton 2020-06-19

 

 

 

 


 


Nu åkte jag tillbaka emot Fredros och åkte via Tvällen upp till Ritamäki finngård, där det stod ett tiotal bilar parkerade.
Det är en bitvis tung vandring upp till gården, men det är mödan värt, för när landskapet öppnar sig så får man en syn som var vanlig för 150 år sedan men som är exotisk i dag, blommande ängsmarker omgärdade av trägärdesgårdar och i centrum av det hela en unik timrad finngård i originalskick.
Det var en hel del folk på gården och jag gick en runda på ängarna som hade stora bestånd av jungfru marie nycklar i de våtare partierna och klargula slåtterfibblor i de torra, aldrig har jag sett så mycket slåtterfibbla på en plats.
När jag gick in i stugan så frågade jag om de hade sett någon fältgentiana, jag misstog några besökare för att vara värdparet, men inne i köket så fick jag svaret att de hade sett en gentiana vid källan, de andra hade torkat bort förra sommaren, man får hoppas att de överlever.
Jag påminde antagligen lite om en vild skogsfinne från forna där med min hatt och ärrade ansikte 2 x 8 stygn som jag skall ta bort på måndag.


Lördag den 29 juni 2019.

 

Information visit Torsby

  orkideäng
ritamäki

 

finngård slåtteräng jungfru marie nycklar
ritamäki slåtterfibbla ritamäki
ritamäki ritamäki kråkklöver

 


 

Ritamäki

Dagen före Midsommarafton 2012.

   
   

 


Äldre bilder.

Ritamäki Ritamäki Ritamäki
Ritamäki Ritamäki slipsten Ritamäki
Ritamäki Ritamäki Ritamäki
Ritamäki    

 


 

Jag läste i NWT, att Ritamäki finngård skall restaureras. 2010-05-25.

Detta är glädjande eftersom byggnaderna är i behov av restaurering, jag lade märke till vissa brister förra gången som jag var där. Personligen tycker jag att man även bör stryka ett lager med utspädd tjära på stockarna, så att hållbarheten ökar, intrycket de första åren skulle visserligen bli brunt istället för silvergrått, men livslängden på virket ökar.

Jag läste även i Utsikt-Värmland nr1 2010, att en igenväxt slåttermyr skall restaureras på gården, bra för kärrspiran.

 

 

 

 

 


 

Nyårsvandring vid naturreservatet och finngården Ritamäki.
I dag tyckte jag att det var dags med en lite längre utflykt, för det var två månader sedan jag tog mig en tur.
Jag åkte upp till gården Ritamäki, som är ett naturreservat, med gamla välbevarade byggnader, en unik miljö i våra trakter, och en miljö som knappast går att hitta maken till i hela landet. Det är verkligen som att göra en tidsresa tillbaka till 1700 och 1800-talet.
Det var två år sedan jag var här sist, och då var det en halvmeter med snö. Den här vintern är betydligt mildare, för det finns knappt någon snö alls.
Sedan förra gången jag var här så har man renoverat en del byggnader, ganska genomgående, något som var behövligt, om byggnaderna skall bevaras, för framtiden. Arbetet var väl genomfört efter alla konstens regler. Något som kunde störa lite om man är extra kännslig är de lodräta runda reglarna, som man har förstärkt ladugården med, men det var troligen enda sättet att räta upp väggarna, dessutom fanns den typen av förstärkning redan innan den nya renoveringen, så det var inget nytt påhitt. Det känns mer genuint när byggnaderna och markerna underhålls, som om gården fortfarande skulle vara bebodd.
Vägen till parkeringen var sandad och en hel del folk hade vandrat upp till Ritamäki de senaste veckorna. Man kunde även se att man röjer upp en äng, där man skall restaurera marken för madslåtter, en våtäng.
Nyårsafton 2011
Gott Nytt År!

 


 

Ritamäki 2013-09-30