Utladalen & Vettismorki.

 Tre dagars resa till Sognefjorden.

På onsdag den 9 juli 2014 så skulle jag åka upp till Utladalen, men tog fel på Årdalstangen och Övre Årdal, och snurrade bort mig lite, en nackdel när man inte har GPS i bilen. Men fram kom jag till Hjelle, där det var en parkering, med mycket bilar. Här lade jag den stora ryggsäcken, med packning på en säckkärra, och den lilla dagsvandringsryggsäcken på ryggen, eftersom jag ville undvika att belasta mina hälsporrar i onödan på väg upp till Vetti gard där jag senare övernattade i tält. Vägen upp till Vetti gard var en grusad, lättvandrad väg, men det blev ändå en svettig vandring i 25 – 30 graders högsommarvärme, de ca 5 kilometrarna i ca 200 meters höjdskillnad. Från parkeringen så är höjdskillnaden till Vetti gard ca 200 meter och upp till urskogen Vettismorki ca 800 meter, och det var därför som jag ville dela på vandringen i två ettapper.
Vetti Gard är en turisthytta, men den var stängd i år 2014, så jag blev helt ensam där uppe på natten, men jag hade tillgång till vatten och utedass.
På torsdags morgon så gick jag upp tidigt och började min vandring kl. 05.15, detta för att undvika den värsta värmen och för att få fina bilder då solen gick upp och belyste Utladalens Canyon, på ett synnerligen magiskt sätt. Morgonsolen strilade mellan fjälltopparna och belyste forsarna som kastade sig utför fjällväggarna med en brakande kraft. Den första delen var mycket brant, för på en sträcka på 800 meter så var stigningen ca 350 meter, trotts att vandringsleden gick på skrå uppför berget. Här uppe så var det en magnifik utsikt över dalgången, som kallas Norges Grand Canyon. Väl uppe på ”platån” som sluttar mer långsamt så är man uppe i Vettismorki. Här finns det en gammal säter och en skog som dimensionsavverkats i ett par omgångar från mitten av 1700-talet, till slutet av 1800-talet, men som sedan fått stå orörd. Den mesta av skogen är björkskog, eller restskogar med inslag av riktigt gamla träd, men det finns ett litet, äkta urskogsområde i den övre, södra delen av Vettismorki, och det är här som man får se något som torde vara Skandinaviens vackraste urskogs vy, för det är här som de metergrova, troligen upp emot 600 år gamla, vresiga furorna, står mäktiga, med en fond, där Skandinaviens högsta och spetsigaste, snöklädda fjälltoppar tornar upp sig i bakgrunden. Här rastade jag och åt ”middag” och här skulle jag ha velat sitta i dagar för att bara njuta, men jag var tvungen att fortsätta den tunga promenaden i hettan, som höll på att ta kol på mig.
Jag höll nästan på att få värmeslag, och totalt så drack jag ca 6 liter vatten, men kissade bara en deciliter på hela dagen, men trots detta så var det värt besväret och minnesbilderna kommer föralltid att etsas fast i minnet. När jag lämnat urskogen och gick emot nordväst, så gick jag igenom stora björkskogar, där endast stubbarna vittnade om att här en gång har stått metergrov urskog, men det finns ändå några godbitar kvar, bland annat längs en älv som forsar genom dalen, på väg till Vettisfossen, som är Skandinaviens högsta vattenfall. Jag fick bara se vattenfallet från ovan där älven brakar ned ca 300 meter från Vettismorki, ner i Utladalen, och det var här som jag svalkade fötterna och huvudet i en liten bäckfåra, för att klara färden ner tillbaka till Vettis gard, där jag hade packningen och senare ner till parkeringen och den heta bilen.

Mer info utla.no

Mer info Vettismorki, naturbase.

Mer info Vettismorki lokalitet 27, sidan 51

Bildspel, hög kvalite.